Ett besök på Unga Klara är alltid en resa, en guidad tur över existentiella tankesaltomortaler och otuktade samtidssnår. När Flygräddare tar plats på scenen är resan högst konkret. Vi checkar in, boardar, förses med säkerhetsbälte och tar plats på flygbolaget Friheten Fåglars Boeing 437 för avfärd mot… ja, mot vad? Kapten Blå (Maria Johansson) och hennes styrman (Patrik Hont) roar sig med practical jokes som för tankarna till Magnus och Brasses gamla krogsketch och fejkar knaster i mikrofonen då det är dags för utrop från cockpit och det mänskligas djupaste vrår.
De båda flankeras av kabinpersonal i rosa stövelklackar och drag i rösten. I synnerhet när Kapten Blå tar i från tårna och sjunger himlen blå i de insprängda soulnumren är det svårt att inte rent bokstavligen lyfta.
Med på planet är också två UM – det vill säga två ”unaccompanied minors”, barn (Malin Cederbladh och Mårten Andersson) som flyger mellan skilda föräldrar, samt en mamma (Emelie Jonsson) och bebis med hjärtfel. Över alltsammans vakar Frida Beckmans blondlockigt stiffa undercoverboss, alltid med en cynism att plocka fram ur ärmen på sin snäva kavaj.
Med en skådespelerimässigt högtflygande ensemble ombord, med Ann-Sofie Báránys underfundigt fantasirika textkullerbyttor och med Suzanne Ostens lekfulla regi i Karin Linds scenografi samt Bengt Danneborns innovativa 3D-inslag, kan vad som helst hända för den som vågar lossar på sitt mentala säkerhetsbälte.
Och det gör det också. Plötsligt befinner vi oss i djungel, regnskog, ovan molnen, i landet Guvetvar, i ett föräldralöst tillstånd, där vi möts av sjungande naturmänniskor och mammasjuka noshörningar.
Mot en alldeles handfast vardagsbakgrund är Flygräddare en fri fantasi över livets outgrundliga möjligheter och mysterier. En föreställlning som gör dig omtumlad, rörd och alldeles, alldeles… lycklig.
Loading ...
